soulsearchinginamerica.blogg.se

Hej vänner! Jag såg precis klart sista avsnittet i serien 13 Reasons Why och den fick mig att tänka tillbaka på gamla minnen och hur det är att vara ung. Serien var rätt bra och absolut värd att se. Den handlar om en 17-årig tjej som tagit livet av sig men innan hon gör det spelar hon in 13 kassetband med förklaringar till varför hon såg självmord som enda lösningen. Det känns lite pinsamt och hemskt att tänka tillbaka på min egen uppväxt och hur många gånger jag själv pratat om att avsluta mitt liv till familj och vänner. Jag är glad att jag aldrig vågat mig på att försöka. En sak som de nämnde i de intervjuer och samtal med skådespelare och manusskrivare är att unga människors hjärnor är inte fullt utvecklade ännu för att se andra utvägar eller konsekvenser av ett självmord. Hur många människor det påverkar omkring en och den risk som ökar för att de som upplevt någon annan medmänniskas självmord själva tar sitt liv. Jag tycker absolut inte att självmord ska ses som en feg utväg och att det ska vara något som ses ner på. Jag håller däremot med om att vi måste våga prata mer om det. Det är sånt hyss hyss och skvaller när det sker i människors närhet. De tar upp dagens inverkan av sociala medier på ungdomarnas liv och hur ett annat liv på nätet utspelar sig som föräldrarna inte har insyn i. Jag funderar även på hur jag i framtiden ska prata med mina barn och få dem att kunna öppna upp och dela med sig vad som händer i deras liv. Jag har alltid haft en rätt öppen dialog med mina föräldrar och delat med mig om det varit något som beskymrat mig. Jag kan dock inte säga att jag varit något busig unge som mina föräldrar behövt oroa sig för. Jag har nog varit rädd för att göra dem besvikna och varit rädd för den världen. Jag kan avundas andra när de minns tillbaka och delar med sig av sina galna eskapader. Jag ville inte gå ut och dricka. Eller på ett sätt ville jag vara en del av den där coola gruppen men när jag väl var där kände jag mig alltid fel och utanför. Jag var definitivt för mycket i mina tankar och analyserade mig själv in i minsta ord jag yttrade och vad andra tänkte. De tänkte nog inte så mycket på mig utan som man brukar säga alla är upptagna av sig själva. Om jag hade kunnat gå tillbaka i tiden hade jag velat få mig själv att tycka om mig själv mer. Acceptera vem jag var och inte jämföra mig så mycket med andra. Men hur gör man det? Kommentera gärna med spontana tankar om hur ni tänkte när ni var yngre. Idag blev min kära kusin Hannes konfirmerad och jag facetimade med hela familjen. Gustav snap:ade en snutt från kyrkan där Hannes sjöng och spelade guitarr. Jag önskar så att jag hade varit där idag. Jag känner mig rätt klar med ha varit ifrån familj och vänner nu. Jag har vaknat upp ur min långvariga depression, jag har börjat älska mig själv och är bättre på att njuta av nuet. Jag oroar mig fortfarande emellanåt vad framtiden har i sitt sköte för mig men så är det för alla. Ingen vet vad som kommer hända. Det bästa är att njuta av de härliga stunder man har varje dag. Nog med reflektioner från mig idag. Jag älskar er och ser fram emot att se er i augusti! <3 /Josefin